Sixten Ekstrand
har skrivit historiken

Kyrkans Ungdom under åtta decennier

Förbundet Kyrkans Ungdoms tillkomst skall ses mot bakgrund av den s.k.
Nya Kyrkliga väckelsen, som berörde flera österbottniska församlingar
i början av 1900-talet. Denna väckelse med två centra, det ena i Korsholm och det
andra i Karleby-Jakobstadsnejden resulterade dels i att kyrkliga ungdomskretsar
bildades i flera österbottniska församlingar, dels i stormöten som Midvintermötena i
Jakobstad (från 1907) och Midsommarmötena i Korsholm (från 1909). När Förbundet
Kyrkans Ungdom bildades den 4 juni 1920 under de allmänna svenska kyrkodagarna i
Borgå, var det ett uttryck för en strävan att samla och stärka det svenska kyrkliga
ungdomsarbetet. Det är även skäl att notera att Förbundet är årsbarn med Förbundet
för svenskt församlingsarbete i Finland (nuv. Församlingsförbundet), samt med
Kristliga folkhögskolan i Nykarleby, som även den grundades år 1920.
I den följande, kortfattade sammanfattningen av Kyrkans Ungdom under åtta
decennier kommer jag inte att närmare än vad ovan antytts utreda bakgrunden till
Förbundet Kyrkans Ungdoms bildande. Jag har istället valt att ge en karakteristik av
Kyrkans Ungdom genom att spegla Förbundets utveckling decennium för decennium,
för att ge en inblick i åtta decennier av kyrkligt arbete för och med ungdomen i Borgå
stift.

Förbundet växer
När TD Tor Krook i sitt festföredrag vid Kyrkans Ungdoms 10-årsjubileum i Korsholm den 4-6 juli 1930 blickade tillbaka på de tio första åren i Förbundets historia, kunde han konstatera att "vårt förbund har mäktigt tillvuxit, särskilt de senaste åren.". Antalet kyrkliga ungdomskretsar som var anslutna till förbundet hade fyrdubblats under decenniet och uppgick år 1930 till 41 stycken. De flesta av dem, eller 22 stycken fanns i Österbotten. Det totala medlemsantalet uppgick till drygt 2000 personer. En närmare granskning av verksamheten ger vid handen att den i främsta rummet riktade sig till vad vi idag närmast kunde kalla äldre ungdom och unga vuxna. Kringresande predikanter, bland andra Albin Wickman, Valdemar Slotte, Bertel Lindh och Petter Brunström, talade vid seriemöten och ungdomssamlingar i stiftets församlingar. Strängbandssången hade en framträdande plats, redan år 1928 angavs att strängband fanns i 22 av de 35 kretsar som nämnda år var anslutna till förbundet.

1930-talet - Stiftet kallar
Det kristna ungdomsarbetet i Borgå stift bedrevs inte enbart inom Förbundet Kyrkans Ungdoms ram. Såväl Svenska Lutherska Evangeliföreningen som de internationellt präglade KFUM och KFUK samlade ungdom till sina sammankomster. Bland de svenskspråkiga studenterna bedrev KSÅA och SSKF ett framgångsrikt arbete. Denna splittring av resurserna föranledde biskop Max von Bonsdorff att sammankalla till ett rådplägningsmöte i Borgå den 9-10 januari 1935, i akt och mening att diskutera ett gemensamt ungdomsarbete i stiftet. Resultatet av detta möte och de efterföljande diskussionerna blev inte det förväntade. Representanterna för de interkonfessionella KFUM/KFUK ansåg sig inte ha fullmakt att gå med i ett rent evangeliskt-lutherskt ungdomsarbete, medan EU ställde sig avvisande främst av läromässiga skäl. När biskopens förslag om en konsolidiering av ungdomsarbetet inte gick att förverkliga, vände han sig direkt till Kyrkans Ungdoms styrelse med en förfrågan om förbundet var villigt att påta sig rollen som stiftsungdomsförbund. Efter en viss tveksamhet accepterade Kyrkans Ungdoms styrelse förslaget och vid årsmötet i Karleby den 5-7 juli 1935 fattades beslut om att omorganisera Kyrkans Ungdom. Förbundets nya namn blev "Borgå stifts ungdomsförbund: Kyrkans Ungdom". Som sekreterare i det nya stiftsungdomsförbundet anställdes pastor Arne Rosenqvist. De svårigheter som uppenbarade sig vid försöken att skapa ett för hela Borgå stift gemensamt ungdomsarbete, var inte övervunna i och med att KU påtog sig rollen som stiftsungdomsförbund. Särskilt inom det evangeliska lägret upplevdes beslutet som ett svek och inställningen till det nya stiftsungdoms-förbundet förblev kylig. Även inom KU ledde omorganisationen till schismer, till vilka vi återkommer senare. I och med omorganiseringen intensifierades verksamheten. Antalet medlemmar ökade från ca 2.300 år 1935 till 3.300 1940.

1940-talet - Krig och stagnation
Den positiva, uppåtgående trenden bröts emellertid i och med krigsutbrottet hösten 1939. Kyrkans Ungdoms 20-årsjubileum firades i skuggan av det pågående världskriget i Borgå den 14-16 juni 1940. De av kriget betingade svårigheterna att bedriva ett målmedvetet ungdomsarbete återspeglas i biskop von Bonsforffs hälsningsord då han yttrade; "Det är efter mycken tvekan, dessa högtidsdagar anordnats." Fortsättningskriget 1941-44 medförde ytterligare inskränkningar i arbetet. Kurser inhiberades, årsmöten och sommarfester måste framflyttas. Redan under 1944 synes dock arbetet ha effektiverats och när stiftsungdomsförbundet 1945 samlades till sommarfest i Sibbo deltog hela 800 ungdomar i festen. Verksamheten efter kriget präglades av optimism och fördomsfria nysatsningar. Samlingar hölls på biografer, i cafeér och i ungdomslokaler. Medlemsantalet steg snabbt och 1947 räknade stiftsungdomsförbundet 4000 medlemmar. Framgången i arbetet berodde dels på en medveten satsning på att skola frivilliga ledare för junior- och ungdomsarbetet, dels på att stiftsungdomsförbundet 1945 anställde ytterligare en präst, Cyril Palmgren, vilken från nämnda år tillträdde som skolungdomspastor, samtidigt som han fungerade som biträdande förbundssekreterare.

1950-talet - Stiftsungdomsförbundet knakar i fogarna
Av den tidigare antydda schismen inom stiftsungdomsförbundet märktes inte så mycket under de första årtiondena. Under 1950-talet kom den dock att framstå i en allt mera öppen dager. Inom stiftsungdomsförbundet fanns det dels representanter för den traditionella "österbottniska väckelsefromheten", dels anhängare av en mera kulturellt- och församlingsinriktad kyrkofromhet i södra Finland. Splittringen inom stiftsungdomsförbundet accentuerades ytterligare sommaren 1956, då man till de kyrkliga ungdomsdagarna på Houtskär inbjöd enbart ungdom i åldern 17-35 år. Ett flertal av de som "föll för åldersstrecket" uttryckte sin besvikelse över arrangemanget. Den allt mer tilltagande polariseringen inom stiftsungdomsförbundet påverkade dock inte det andliga arbetet. Under 1950-talet utvecklades bl.a. annat juniorarbetet tack vare en målmedveten satsning på utbildning av ledare och utgivning av arbetsmaterial för juniorgrupperna. När lärarinnan Anna Sandell 1951 anställdes som juniorsekreterare inom stiftsungdomsförbundet fanns det 2.700 juniorer. År 1959 räknade stiftsungdomsförbundet 5.000 juniorer i sina led. Framgången i detta arbete berodde i främsta rummet på de personer som värnade om juniorarbetet. Bland dessa kan vi, förutom Anna Sandell, nämna redaktören för juniortidningen Framåt, lärare Jörgen Böling, samt fröknarna Elma Finne och Agneta Nyman.

1960-talet Splittringens årtionde
Den splittring inom stiftsungdomsförbundet som antytts ovan bröt ut i öppen dager i början på 1960-talet. Rötterna till 1960-talets skeende står dock att finna längre tillbaka i tiden. Redan under 1920-talet fanns det inom förbundet starka frikyrkligt präglade strömningar som målmedvetet värnade om "väckelselinjen". Omorganiseringen till stiftsungdomsförbund 1935 ökade spänningarna härvidlag. De mera kyrkligt orienterade kretsarna inom förbundet ansåg å sin sida, att det nybildade stiftsungdomsförbundet i allt för hög grad verkade som en österbottnisk väckelserörelse, och 1936 beskylldes stiftsungdomsförbundet t.o.m. för kulturfientlighet. Dessa spänningar mellan "väckelselinjen" och en mera kulturellt-församlingsorienterad linje kom i öppen dager i början av 1960-talet. Den utlösande faktorn blev den s.k. "Jakobstadsskrivelsen" daterad den 10.5 1963, i vilken 30 personer förklarade att Kyrkans Ungdom misslyckats med den dubbla rollen att vara både stiftsungdomsförbund och väckelserörelse. Undertecknarna anhöll därför om att Kyrkans Ungdoms skulle återgå till den ställning förbundet hade före 1935. Splittringstendenserna accentuerades ytterligare då en del av dem som förespråkade "väckelselinjen" 1964 bröt sig ut ur förbundet och bildade Luthersk Inremission. Denna utveckling resulterade i att årsmötet den 11.6 1965, efter flera omröstningar beslöt omorganisera stiftsungdomsförbundet. "Det skulle åter bli Förbundet Kyrkans Ungdom och flyttas tillbaka till Österbotten." Till Förbundets nye ordförande valdes kyrkoherde Gustav Stenbäck och till sekreterare utsågs predikant Atle Strandén.

1970-talet Återuppbyggnadens decennium
Förbundet Kyrkans Ungdoms "nygamla status" som en fristående väckelserörelse innebar stora organisatoriska förändringar. Hösten 1965 indrogs hela 5 tjänster, vilket innebar att speciellt arbetet i södra Finland blev lidande. Ekonomin var svag och frågetecknen inför framtiden var många. Trots att förutsättningarna inte var de bästa, fanns det krafter inom förbundet som målmedvetet drev arbetet vidare. Av speciell betydelse var de satsningar som gjordes på sångens och musikens område. Kantor Harry Kronqvist anställdes som musikledare 1966, och samlade ungdomar, framför allt i Pedersöre prosteri, till blåsmusikgrupper och ungdomskörer. Under 1970-talet utvidgades detta arbete genom Bengt Häggblom och Gösta Wester, som samlade ungdom i sångens och musikens tecken i Korsholms respektive Närpes prosterier. Ekonomin stabiliserade sig, till stor del tack vare det målmedvetna arbete ordföranden Allan Store utförde till förmån för Förbundet. Under 1970-talets senare del kunde Förbundet Kyrkans Ungdom flera år i rad redovisa bokslut som uppvisade en vinst. En bidragande orsak till de goda ekonomiska resultaten, var att Förbundet tog i bruk det s.k. månadsoffret, vilket innebar att medlemmarna sporrades till regelbundet, månatligt givande. Den målmedvetna satsningen på sång- och musikarbetet, samt regelbundna prosteriomfattande ungdomssamlingar, samlade ungdom i stora skaror i de österbottniska församlingarna. Den företeelse som kanske bäst illustrerar återuppbyggnaden under 1970-talet är musiklägret, som hölls första gången i Äkäslompolo 1968, med 16 deltagare. Under 1970-talet breddades deltagarbasen med ungdom och familjer, så att antalet deltagare i Kyrkans Ungdoms musik- och familjeläger vid decenniets slut uppgick till drygt 300 personer. Medlemsantalet uppgick 1979 till 2227 medlemmar, fördelade på 26 kretsar

1980-talet Närmare stiftet
Förbundet Kyrkans Ungdoms verksamhet fortsatte under 1980-talet i stort sett i samma omfattning som under föregående decennium. Av förståeliga skäl var förhållandet till en del av Borgå stifts prästerskap ansträngt efter stiftsungdomsförbundstiden. Under 1980-talet skedde ett uppenbart närmande mellan Kyrkans Ungdom och stiftet. Till detta närmande bidrog flera faktorer. Kyrkoherde Erik Vikström bidrog under sin tid som ordförande 1980-82 till att öka förståelsen mellan Kyrkans Ungdom och stiftets församlingar. Samma linje företrädde även hans efterträdare på ordförande posten, TD Gustav Björkstrand. Ytterligare en bidragande orsak till detta närmande står att finna i Kyrkans Ungdoms personalpolitik. Under de två första årtiondena efter stiftsungdoms-förbundstiden bestod Förbundets anställda enbart av lekmän. När pastor Lars-Johan Sandvik år 1983 tillträdde som verksamhetsledare, medverkade detta onekligen till att ge Förbundet en mera kyrklig prägel

1990-talet Liv efter depressionen
Den ekonomiska depressionen under 1990-talets första år försatte många kyrkliga rörelser i en svår situation. Intäkterna minskade och verksamheten måste anpassas därefter. Härtill kan ännu noteras att de ideélla föreningarna dels har tvingats omvärdera sin verksamhet då samhälle och kyrka övertagit allt flere uppgifter som tidigare handhafts av föreningarna, dels kämpat med ett sviktande medlemsunderlag. För Förbundet Kyrkans Ungdoms del kan konstateras att den traditionella mötesverksamheten inte attraherar i lika hög grad som tidigare. Däremot har musik- och familjelägret vuxit till ett "stiftsläger" och samlar årligen närmare tusentalet deltagare. Sång- och musikverksamheten har upplevt en renässans under 1990-talet och nya ungdomskörer har bildats. Trots detta har inte medlemsantalet stigit. Tvärtom verkar 1990-talets trend bestå i att ungdomar gärna deltar i verksamheten, medan steget till att bli medlem för många ter sig oöverkomligt långt. P.g.a. ovannämnda faktorer har medlemsantalet sjunkit något och Kyrkans Ungdom räknar nu knappt 2000 medlemmar fördelade på 21 kretsar.